jag fattar inte vad fan de e som e så himla jobbigt.
jag bara e för svag för detta!jag kan vara stark i mycket men detta e FÖR MYCKET.
utifrån ser man de på ett annat sätt även om man kan förstå,de e en helt annan sak.
åkte till paul idag och lämnade cigg.dessa korta stunder att träffas måste jag nog låta bli...men ändå måste jag dit imorgon för att hämta pengar:/
inte förrän på onsdag får han träffas längre stunder.jag vet inte vad jag ska tro tycka eller tänka mer.jag tror inte på något längre,jag tror att jag trott på de för länge o hoppats för länge så nu har jag bara negativa tankar.HELA TIDEN.jag vill verkligen inte vara negativ eller fastna i konstanta tankar.går till o emd till min kbt men knappt de hjälper.paul e verkligen nykelen till mitt hjärta.när de blir så här mycket e de lite synd om assem 
att jag fastnar i tankar stup i ett o sånt tyvärr märker han de på mig rätt snabbt o kommer o kramas 
och berättar att ahn älskar mig o så ,de känns väldigt bra men samtidigt vill jag inte han ska se att jag går o funderar på saker o kan vara lite nere.
de går fram o tbx me de där men ush.e glad att jag umgåtts rätt mycket med alexandra nu
men hon reser tyvärr imorgon:/givetvis.men man kommer på lite andra tankar när man gör saker 
men de finns knappt något att göra.o på måndag åker assem till amer:/
hur länge ska jag palla detta.
fattar ni att de e ett halvt jävla fucking år,6 månader liksom!!!!asså jag har inte varit ifrån han mer än 2 veckor och i september har vi träffats i 3 år.
jag hoppas vgerkligen han kommer innan jul o nyår.jag hoppas jag får lägenhet så vi kan dra härifrån detta äckliga jävla stället!nån som har kontakter så får ni gärna säga til!!!!
vill bli gravid nununu,flytta o ha ett bra jävla liv.förlova mig gifta mig osv.
de känns som att inget händer,hur länge ska man stå på samma jävla ställe.jag e så trött på de asså!
o kommer de någonsin att bli bra????
vi rökte mycket tillsammans och nu tänkte jag att jag skulle försöka sluta men jag röker fan mer nu.
paul har rakat av sitt hår såg jag idag:/jag e så ovan att se honom utan hår så jag vet inte vad jag tycker om de faktiskt...om nu gud finns så kan han ju ta o hjälpa till lite för här har han glömt sprida lite lycka o välgång!!!
aldrig varit med om något värre!jag hade ett förhållande på 5 år med min sons pappa och aldrig aldrig har jag älskat av samma grad som nu absolut inte i närheten.ska man behöva må såhär?vissa tror att de e så jävla enkelt.jag har gått igenom operation,bästa vänner som svikit rejält,fött barn,
folk som tagit överdos.
men en saknad e d värsta jag varit med om.känns som ett stort hål i hjärtat.
panikångesten kryper en in på nerverna,jag panikstädar för att ha något att göra,o de e många saker jag inte klarar av då som att kolla på tv,lyssna på musik,va inne för länge,o jag kan inte va ifrån mitt hem för länge...
och när panikångesten väl har kommit skakar du,fryser,gråter osv detta tar ungefär 20 minuter som de håller i och de känns som en evighet.jag har de aldrig när paul finns vid min sida och har fått de under de sista året.
vi pratar inte alls mycket i telefon heller så nu e d värre...vill inte att han ska veta hur mycket hur jag mår heller för att jag vill att han ska klara de han gör.men samtidigt så kan de inte repareras av någon annan än honom för att de e där de kommer ifrån.gråt i halsen gör ont,kan inte gråta,förbjudet när jag har min son.
jag vill att min familj ska lyckas.de e d ända jag har.
visst jag har några vänner o bekanta som bryr sig och familj o såhär.jag menar inget illa alls men de e inte som att ha paul vid sidan o prata.jag lägger mitt hjärta i hans händer så han känner mig som att de vore han själv som sitter i min kropp.man pratar med den ena vänner om de o den andra om de andra liksom jag står inte riktigt nära någon vän överhuvetaget nu för tiden så de känns ensamt även om man har vänner ibland o familjen kan vara så NEJ ibland...just nu på sista tiden har de varit de.
min ena syster har sina egna problem och när man pratar med henne känns de bara som hon inte sätter sig in i hur jag känner utan bara vad hon själv varit med om (samma sak) och ser de från sin egen sida och blir arg.kanske inte menat så men jag tycker de e jobbigt därför orkar jag inte.o min andra syster kan inte hålla munnen stängd för mamma.förlåt syrran men de e sant o jag känner att jag inte riktigt kan lite på dig.
mamma kan jag snacka med men jag vet hur orolig och hur dåligt hon må´r utav att sina barn inte mår bra så jag vill inte oroa henne för mycket,hon har varit emd om tillräckligt.min pappa e död och min bror kan jag VERKLIGEN INTE prata med.
aldrig har jag trott att jag kunde bli så svag.jag ska upp på benen de vet jag 100% men när?
eller hinner jag dö i hjärtattak innan dess????har redan ont i hjärtat och sjukhuset ville jag skulle åka in men jag pallar inte mer drama.igentligen ska jag vara stark,uppmuntra och komma med komplimanger till paul men jag har inga krafter jag orkar inte jag mår dåligt och ser inte alls de på de sättet jag gjorde innan,kanske för jag känner att han inte finns brevid mig.känns som om han inte bryr sig.gör han detta verkligen seriöst?för oss?vår familj?vill han leva med oss livet ut?ser han framtiden med oss?jag vet ahn sajer att han gör de.förlåt men mitt hopp börjar sjunka för så mycket fördärv och vad man gått igenom sista tiden och vad man sätt.jag känner mig så klar så färdig imellanåt.något måste lyfta uppp mig på benen men jag vet inte vad.jag vet inte vad som krävs.
jo kanske igentligen att få vara trygg med min familj och att jag hade blivit gravid.
ush  ett halv år....de e lång tid.jag menar inte att jag ska gå vidare med mitt liv utan jag menar att jag förmodligen kommer vara död innan tiden är ute med detta måendet.jag menar allvar när jag sajer att jag tror snart på en hjärtattak.de lär vi ju märka.saj inte nääää men pernilla de blir de inte för ni känner inte de jag känner!jag vet helt enkelt inte hur länge jag kommer att kunna stå ut.jag måste ha kärlek.i massor om jag ska överleva detta,något måste ske väldigt snart,något possetivt.
låt de inte vara över.eller låt de?
jag vet snart inte vart jag har mig själv längre.